Av någon besynnerlig anledning så fick jag ett otroligt ryck idag. Jag har fullständigt vänt upp och ner på lägenheten i jakt på lite renlighet. Det har tagit mig styva 2 timmar att få den här hålan relativt respektabel igen.
Något slog mig när jag i sann medborgaranda stod och källsorterade diverse burkar och flaskor. Det är vad en stor del av befolkningen kallar "vuxenpoäng". Det kan naturligtvis viftas bort som något lättsamt skämt, som man säger för att påpeka någon i ens närhets tråkighet. Men...det stör mig att uppfattas som vuxen ska vara något negativt, något med en kärv klang.
Jag trivs väldigt mycket med att vara vuxen. Jag försöker vara vuxen. För mig innebär det att man ska ta ansvar för sitt liv och sin familj. Ta viktiga beslut, ta otroligt oviktiga beslut. Som vilken sorts frukostflingor som ska inhandlas? Det är en frihet som är lika enorm som underskattad.
På andra sidan myntet finner vi ansvaret. Det är här det brukar fallera. I Utopia skulle också jag vilja tillbringa mina dagar i total harmoni, med gräddtårta, hallonläsk och ballonger. Långt ifrån Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Men som en vuxen människa i dagens samhälle går det inte att blunda för verkligheten. Man måste skita ner sig. Man måste ta i.
En fantastisk rättighet som vi alla besitter är att man kan bryta ihop totalt, men komma igen.
Inte många åtnjuter den rättigheten tyvärr.
Nog om det.
Vad har egentligen hänt med Marcus Birros frisyr? Jag skakar i vredesmod när jag ser denna figur sitta och mysa i Canal Plusstudion tillsammans med otroligt härliga Nora Strandberg.
Henne skulle jag gärna bjuda på en och annan mosmeny med räksallad.
Anywho... Birro ser ju ut som en bindgalen 50-talsmördare. Det är ju tydligt att den där stackars katten har räknat sina dagar.
